HIMMELRIKET
Från
Johannes Döparens dagar ända till nu har himmelriket trängt fram med
storm, och många är de som ivrigt, ja till och med desperat, har gripit
tag i dess sanning.
Himmelriket är likt
en bondes veteåker, där det hade såtts god säd. En natt, medan bonden
sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet, och sprang sedan
sin väg. När de första vetestråna sköt upp ur jorden, visade sig också
ogräset. Då tjänarna såg detta gick de till sin husbonde och sade bekymrat:
"Herre, vi sådde ju god säd i din åker. Varför är det då så mycket ogräs?"
Bonden svarade:
"En ovän måste ha gjort det."
"Skall vi försöka
rensa bort ogräset?" undrade tjänarna.
"Nej", svarade bonden.
"Om ni rensar bort ogräset, rycker ni upp vetet också. Låt båda sorterna
växa tillsammans fram till skördetiden. När det blir dags att skörda,
skall jag säga till skördemännen: 'Samla först ihop ogräset och bind
det i knippen för att brännas upp. Samla sedan in vetet i min lada.'
"
Den som sådde den
goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är en
bild på himmelrikets barn, medan ogräset symboliserar dem som bedragits
av den onde. Ovännen som sådde ogräset är djävulen. Skördetiden är tidens
ände, och skördemännen är änglar. Precis som när ogräset samlades ihop
och brändes upp i eld skall det vara vid denna tidsålders slut. Människosonen
skall då sända ut sina änglar, och de skall samla ihop alla som har
förlett andra människor till synd, och dem som lever i laglöshet utanför
Guds rike, och skall förvisa dem till en plats där man gråter och skär
tänder. Då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike. Om
ni har öron att höra med, lyssna då till dessa ord.
Varje rike som präglas
av inre splittring är dömt att gå under, och en stad eller en familj
som är splittrad kommer till sist att upplösas. Om nu Satan kämpar mot
sig själv, så är han kluven. Hur kan då hans rike bestå?
Man kan inte ta
något från Satans rike utan att först ha bundit honom. Om jag driver
ut onda andar och gör tecken och under med Satans hjälp, genom vilken
makt driver då era egna anhängare ut dem? Låt dem vara era domare; de
kan avgöra den frågan åt er. Men om både jag och era egna lärjungar
kastar ut de onda andarna med Guds Ande, då har ju Guds rike kommit
till er.
Har ni aldrig läst
i skrifterna: "Den sten som byggnadsarbetarna ratade har blivit själva
hörnstenen. Detta har Herren gjort, och underbar är den i våra ögon"?
Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er, som hör och ändå
ingenting gör, och ges åt ett folk som arbetar för att deras liv skall
bära frukt
Tänk på vad ni gör
med detta budskap, ty alla synder som människor begår kan förlåtas,
inklusive alla hädelser. Men det finns ingen försoning för dem som gör
ont till gott och gott till ont och smädar den helige Ande. Denna synd
är evig. Lyssna till mina ord: Brottslingar och prostituerade skall
komma in i himmelriket före er. De har hört kallelsen till evigt liv
och har tagit sin tillflykt till Gud. Fromma människor, å andra sidan,
har också hört kallelsen, men har tagit avstånd från den.
Det är inte genom
att säga "Herre, Herre" som ni kommer in i himmelriket, utan genom att
göra min himmelske Faders vilja.
Vad skulle hända
om du sent en kväll, när husets herre hade gått till sängs, kom till
en av din stads fashionabla villor, knackade hårt på dörren och ropade:
"Öppna dörren, jag vill komma in"?
Villaägaren skulle
svara: "Ge dig iväg, jag vet inte vem du är."
Om du protesterade
och sade: "Men jag har ätit på samma restauranger som du och hört dig
undervisa på våra gator", skulle han eller hon bara svara: "Hör på nu.
Jag har sagt att jag inte känner dig. Lämna mig i fred!"
På domens dag skall
många säga till mig: "Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn,
i ditt namn drivit ut onda andar och i ditt namn gjort många underbara
gärningar?'
Då måste jag säga
till dem: "Gå bort ifrån mig. Jag har aldrig känt er. Ni har ägnat hela
ert liv åt att göra det onda."
Jag undervisar er
med hjälp av dessa liknelser. Ni har fått nåden att förstå Guds rikes
hemligheter.
Här följer ännu
en liknelse angående himmelriket. Det var en rik penningplacerare som
förberedde sig för att resa till ett avlägset land. Innan han gav sig
iväg, kallade han till sig sina tre kompanjoner och gav dem i uppdrag
att förvalta hans tillgångar medan han var borta. Den förste anförtrodde
han fem talenter, den andre två mindre talenter och den tredje en liten
talent.Var och en gavs ansvar i förhållande till sin förmåga
Den som anförtrotts
de fem talenterna började genast köpa och sälja, hade inom kort fördubblat
tillgångarna och antalet talenter uppgick nu till tio. Den andre medarbetaren
gjorde detsamma. Han investerade de två talenter han fått sig anförtrodda,
och lyckades dubblera deras värde. Men den tredje kompanjonen kände
sig bävande. Han lade sin talent i en ask och grävde ner den i jorden.
Där lämnade han den av fruktan för att den skulle komma bort eller bli
stulen.
Flera månader senare
kom den rike mannen hem från sin resa. Genast kallade han på sina medarbetare
och bad dem att redogöra för förvaltningen av hans pengar.
Den förste beskrev
hur han hade investerat sina fem talenter, som nu hade blivit tio. Den
rike mannen sade: "Du har gjort ett mycket gott arbete och du har varit
trogen. Eftersom du har varit pålitlig ifråga om dessa fem talenter,
skall jag anförtro dig många fler. Redan idag får du ikläda dig detta
ansvar.
Därefter kallade
han till sig sin andre kompanjon, som sade: "Du gav mig två talenter
att förvalta. Nu har jag fyra."
När den rike mannen
hörde detta, upprepade han vad han hade sagt till sin förste medarbetare:
"Väl gjort, du har troget förvaltat två mindre talenter. Jag skall anförtro
dig många fler. Gå med glädje in i din uppgift."
Slutligen kallades
den tredje medarbetaren in. Han sade: "Jag har alltid betraktat dig
som en hård man. Du gör förtjänster på andra människors pengar, och
jag räknade med att du bara ville få tillbaka de förtjänster jag skulle
göra på min enda lilla talent. Därför grävde jag ner den i marken och
lät den ligga kvar där tills du kom tillbaka."
Den rike mannen
svarade: "Du oförståndige medarbetare. Du vet hur jag bedriver mina
affärer. Du kunde åtminstone ha satt in pengarna på en bank så att jag
hade fått ränta på dem. En enda talent hade du ansvar för och den grävde
du ner i marken. Nu skall till och med den tas ifrån dig och ges till
den som har de tio talenterna. Vad annat än sorg och grämelse har du
att vänta dig?"
I himmelriket fungerar
det så att den som använder vad han har, oberoende av hur betydelselöst
det tycks vara, får mer och mer, och det i överflöd. Men de som agerar
utifrån fruktan eller är opålitliga - det gäller även i småsaker - förlorar
till sist alltsammans.
Ännu ett exempel
kan tas från berättelsen om jordägaren, som tidigt på morgonen gick
ut för att leja arbetare till sin vingård. Han lyckades få dugliga arbetare
och kom överens med dem om en dagspenning på ett silvermynt. Sedan sände
han dem till sin vingård.
Senare samma morgon,
vid niotiden, återvände han till staden och fick då se en grupp arbetare
stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: "Gå och arbeta i min vingård,
så skall jag ge er skäligt betalt."
Vid middagstid åkte
jordägaren tillbaka till stan, och det gjorde han också klockan tre
på eftermiddagen. Vid både tillfällena lejde han arbetslösa till sin
vingård. Vid femtiden på aftonen for han en sista gång in till stan,
där han mötte några eftersläntrare som fortfarande gick sysslolösa.
Han frågade dem: "Varför står ni här overksamma hela dagen?"
De svarade: "Därför
att ingen har lejt oss."
Jordägaren sade:
"Det finns fortfarande arbete åt er i min vingård."
När det blev kväll,
sade jordägaren till vingårdsförvaltaren: "Kalla in arbetarna och ge
dem deras lön, men börja med de sista och sluta med de första."
De som blivit lejda
klockan fem på eftermiddagen kom då fram och fick var sitt silvermynt.
När de som börjat arbeta tidigt på morgonen såg detta, trodde de att
de skulle få mer. Men när de steg fram, fick även de ett silvermynt
var.
Omedelbart började
de klaga inför jordägaren: "De som lejdes sent i eftermiddag arbetade
knappt en timme, och ändå har du gett dem samma lön. Vi utförde det
mesta arbetet under den tid då det var som hetast på dagen."
Men ägaren svarade
dem: "Mina vänner, jag har inte gjort er någon orätt. Kom ni inte, var
och en, överens med mig om en dagslön på ett silvermynt? Tag då det
som är ert och gå er väg. Jag har valt att ge lika mycket till dem som
blev lejda i slutet av dagen som till er. Har jag inte rätt att göra
med mina pengar som jag finner för gott? Eller ser ni med avundsjuka
ögon på att jag är så generös och god?"
Även detta är en
liknelse om himmelriket, ty jag säger er att de sista skall bli de första
och de första de sista. Många är kallade, men få utvalda.
Himmelriket är likt
en skatt som låg gömd i en åker. En man upptäckte den en dag och grävde
genast ner den igen. I sin glädje sålde han allt vad han ägde - ett
litet offer i hans ögon - för att kunna köpa åkern.
De som har kommit
in i himmelriket har inte låtit någon jordisk angelägenhet hålla dem
tillbaka. Liksom köpmannen, som hela sitt liv sökte efter en mycket
dyrbar pärla, har de med glädje offrat allt för att komma i besittning
av en sådan ovärderlig skatt - ett nytt liv, ett nytt tänkesätt, ett
hopp både i denna värld och i den kommande.
Guds rike går framåt
enligt en gudomlig plan. Bonden sår säd i sina åkrar, och när arbetet
är avslutat går han och lägger sig. Varje ny dag stiger han upp och
arbetar tills det blir mörkt. Under tiden börjar den naturliga processen:
säden gror och börjar växa, en syntes så komplicerad att den övergår
bondens förstånd; först kommer ett fint strå, sedan ett ax och därefter
fullmogen gröda. Slutligen låter bonden skäran gå, ty skördetiden är
inne.
Himmelriket är som
ett senapskorn, som har såtts i en åker. Trots att det är ett av de
minsta frön som finns, växer det upp till en mycket stor planta; ja
den blir nästan lika hög som ett träd, där kan fåglarna kan slå sig
ner och söka skydd. Himmelriket kan också liknas vid jäst, som man använder
när man bakar bröd. När jästen har arbetats in i en stor mängd mjöl,
genomsyrar den hela degen.
Slutligen kan himmelriket
jämföras med ett fisknät som läggs ut i sjön och fångar fisk av alla
slag. När det är fullt, drar fiskarna upp det på stranden. Där samlar
de den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det
vara vid tidens slut. Änglarna skall komma och skilja de onda människorna
från Guds barn och kasta dem i elden; där skall det vara lidande och
sorg.
Jag sände ut er
för att välsigna andra - utan materiella ägodelar, pengar eller underhåll
att förlita er på. Led ni någonsin brist på något? Oroa er inte för
morgondagen. Den kommer själv att bära sina bekymmer. Det finns sannerligen
tillräckligt mycket att oroa sig för i nuet; inte behöver man samtidigt
oroa sig för framtiden. Vem av er kan med all sin mentala ansträngning
göra sig en enda centimeter längre?
Se på himlens fåglar:
de flyger inte omkring och oroar sig! De stannar inte uppe till sent
på kvällen och funderar över dagen som kommer, ty er himmelske Fader
ser till att de får mat. Vet ni inte att han har mycket större omsorg
om er ?
Säljer man inte
två sparvar för några öre på torget? Ändå faller inte en av dem till
marken utan att er himmelske Fader vet om det! Så var inte rädda längre!
Ni är mer värda än oräkneliga flockar sparvar. Till och med era hårstrån
är räknade.
Varför bekymrar
ni er för kläder? Se på liljorna hur de växer vilt på marken. De växer
helt naturligt - utan egen ansträngning. Inte ens kung Salomo i all
sin prakt var så vackert klädd som en av dessa blommor. Om nu Gud bryr
sig så mycket om det som växer vilt på ängen, vilket idag finns till
och i morgon bränns upp, har han då inte mycket mer omsorg om er? Hur
kan ni ha så liten tro?
Säg därför inte
längre: "Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Har vi nog med kläder?"
Så tänker de som inte har någon tro - de är alltid oroliga. Slappna
av! Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta, och ännu mer.
Sök först Guds rike
och hans rättfärdighet, så skall alla era behov bli mötta.
DET FRÄMSTA BUDET
Det
viktigaste av alla bud är detta: Du skall älska Herren din Gud av hela
ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din
kraft.
Det
näst viktigaste är: Du skall älska din nästa som dig själv.
Mitt bud är detta:
ni skall älska varandra som jag har älskat er! Inga andra bud är större
än dessa. Ingen har större kärlek än den som är villig att ge sitt liv
för sina vänner.
Den som bryter mot
ett av dessa bud, hur litet det än må vara, skall vara den minste i
himmelriket. Men den som håller dem, och undervisar andra om glädjen
i att lyda dem, skall kallas stor i himmelriket. Allt detta har jag
sagt till er för att min glädje skall förbli i er och för att er glädje
skall bli fullkomlig.
Säkert har ni hört
människor säga: "Det är naturligt att älska sina vänner och hata sina
ovänner."
Men jag säger er:
Älska era ovänner. Välsigna dem som förbannar er. Gör gott mot dem som
hatar er. Bed för dem som föraktar och förföljer er. Då är ni er himmelske
Faders barn. Han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och
låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni bara älskar
dem som älskar er, vad är det för märkvärdigt med det? Även syndarna
handlar på samma sätt. Och om ni bara visar er vänliga mot era vänner,
skall ni då ha lön för det?
Nej, älska varandra
som jag har älskat er. Om ni är fyllda av en sådan osjälvisk kärlek,
förstår var och en att ni är mina lärjungar. Låt ingen bedra er: om
någon verkligen älskar mig, kan man inte undgå att lägga märke till
det. En sådan människa lever sitt liv enligt mitt ord, hon blir ärad
av min Fader och välsignad genom hans närvaro och gemenskap. Om ni lyssnar
till vad jag säger, rättar er efter det och älskar mig, skall min Fader
och jag älska er. Vi skall komma till er och bo i ert inre, i ert hjärta.
Min Fader älskar
er därför att ni har trott på mig, och trott att jag har kommit från
Gud. Bli kvar i den kärleken. Lyd mina ord, så förblir ni i denna kärlek,
liksom jag håller min Faders bud och förblir i hans kärlek.
En man begav sig
från Jerusalem till Jeriko. På vägen dit överfölls han av rövare som
slet av honom kläderna, slog honom och lät honom ligga där halvdöd.
Av en händelse kom en präst samma väg. Men när han såg den stackars
mannen, sneddade han över till andra sidan av vägen.
Inte långt därefter
kom en tempeltjänare förbi. Han kastade en blick på den misshandlade
mannen, och skyndade sedan iväg.
Slutligen kom en
samarier till platsen, en man som var föraktad på grund av sin ras.
När han såg den skadade mannen, greps han genast av medlidande med honom,
rev sin egen rock i remsor, hällde olja och vin i hans sår och förband
dem. Sedan lyfte han försiktigt upp mannen på sin åsna och förde honom
till ett värdshus. Där förvissade han sig om att han blev väl omhändertagen.
Nästa morgon, före
sin avresa, gav samariern värdshusvärden betalt och sade: "Sköt om honom.
När jag kommer tillbaka, skall jag betala dig resten."
Vilken av dessa
tre tycker ni var den överfallne mannens nästa?
Gå ni och lev ert
liv som den gode mannen från Samarien.